Självmordsförsök

Så mycket har hänt omkring mig att jag inte hunnit skriva något. Skrivkrampen har infunnit sig många gånger. Inläggen har trängts i mitt huvud. Händelser har trängts i kö...
Nåja, nu när jag ändå är här kan jag prata om det som ligger mig närmast hjärtat för tillfället.
Har en vän, en nära vän, en sådan jag delar hela mitt liv med utan att vara partner med - hon är av fel kön för det - som kämpar för att över huvud taget överleva. Och då vet jag numera fler personer i min närhet som inte kommer att överleva av fysiska skäl, men det är liksom inte på det planet jag menar. Naturligtvis...
Denna vän har jag känt riktigt sedan jag och min dotter hörde en dov duns och ett rop på hjälp någon gång i september för några år sedan. Vi fann henne till slut liggandes på marken nedanför, hon bodde på tredje våningen, med nacken bruten på 7 ställen efter ett självmordsförsök. Det var vi som kallade på ambulans och faktiskt räddade hennes liv den där sena kvällen då mörkret hade kunnat bli hennes öde - hade vi inte hört och hittat henne så...
Tyvärr var det så att DÄR började hennes riktiga helvete...
Hur ett samhälle kan behandla en människa så övergår mitt förstånd. Vid händelsen kom polis, ambulans och brandkår. Jag och dottern blev erbjudna stöd på grund av händelsen. Min älskade vän låg någon dag på intensiven och sedan skickades hon ned på avgiftningsavdelningen på samma lasarett. Hon hade druckit vid hoppet (högst vanligt) och då hon var ung. Med detta som grund skickades hon på avgiftning. Med alla dessa brott på halskotornas utskott, med halskrage, en fot som inte fungerade och med sina sorger och problem fortfarande sniffande i fotspåren. Bland de problemen kan nämnas en man vars beteende allvarligt lutar mot en psykopatdiagnos.
Hur som helst. På den avdelningen tog de av henne all medicin mot smärtorna!!!! Smärtorna av brotten på halskotorna. Personalen sa att hon skulle fokusera på EN sjukdom i taget, nämligen först och främst hennes alkoholism!!!!! Och efter den dagen blev hennes liv en total mardröm.
HUR KAN DET som ska vara till hjälp för en människa så lätt förvandlas till att bli det som fäller en människa? Har även vården förvandlats till en instans som tar skillnad, som dömer, som ger olika till olika? Hur kommer det sig?
Har ALLA glömt att de själva kan hamna i en sådan situation själv då de gör ett val som faller av från det "vanliga"? Då en nära går bort, då hela tryggheten rämnar, då sorgen blir för stor eller då allt kämpande inte leder någonstans. Så NÄRA...
Efter denna dag bedöms min vän efter andra regler, andra normer, efter ett helt annat värde. I stället för en eventuell hjälp för att komma ur ett sjukt förhållande, hjälp att hitta en möjlig väg framåt eller hjälp mot smärtan fick hon ALLT motstånd man kan tänka sig!!!
Att jag skriver just nu om henne är inte en tillfällighet eller ett ryck. Min vän ska i dagarna upp i rätten för bedrägeri mot försäkringskassan. Någon tusenlapp, 3 eller 4. De säger att hon anmält vård av barn i samband med något annat. För hennes del innebär en dom att hon inte kan jobba med det hon jobbar med. Till exempel.
Jag är så glad att den eller den direktören eller chefen som jagat småflickor, visat porr, gömt undan några miljoner i något annat land har klarat sig!!!! Så att vi i stället kunde jaga de utan grund, utan inkomst, utan fallskärm som i en stund då de knappt lever själva råkar fylla i fel kryss på en blankett och felaktigt får ut 3 tusen kronor. Vilken tur!!! Vi får chansen att omigen sänka en människa, vilken chans!!! Atty denna människa under flera år blivit helt felbehandlad och fått kämpa mot de mörkaste vålnader för att fortsätta existera för barnens skull - DET är väl oväsentligt!!!
JAG håller mina tummar på måndag och vore tacksam för andras stöd - jon är en ängel ska ni veta... och då utgår jag inte enbart efter egna erfarenheter.

Mögelsvampar i de svenska folkhemmen

Tidigare under våren här, nåddes jag av denna fantastisk historia:

En äldre man, ca 70 år, som bor långt ute på landet med några djur, hade som så många andra haft en väldigt tuff vinter - fyskiskt men allra helst ekonomiskt.
Han hade gjort vad han kunnat för att hålla ner kostnaderna för el genom att elda dag som natt. Mannen har svår diabetes och var på grund av det en väldigt trött man och var tvungen att också utnyttja elen för att inte hemmets vattenledningar och annat skulle frysa sönder. Också för djurens skull och för att inte bli sjuk var det nödvändigt.
Så notan på den otroligt vintriga och kalla vinter blev runt 10000 kronor, något som det inte fanns möjlighet till att betala på en pension. Han vände sig då till de sociala myndigheterna och bad om hjälp. Då mannen arbetat hårt i alla år, från 15 års ålder till pensionen, och därigenom betalat många kronor i skatt så trodde han förståss att han skulle han en chans att få hjälp därifrån. Men icke.
Billigare än han nu bor kan han inte hitta någon annanstans så för honom handlade det också väldigt mycket om att kunna bo kvar, att inte fogden skulle kunna ta hemmet och sälja.
En journalist från Stockholm som var på besök hos grannen fick nys om historien och ville omedelbart ut med historien och så blev det också. Först i Stockholm, sedan också i det landskap mannen bor i. Det journalisten ville lyfta fram var just det att en gammal man som arbetat hårt i alla år för att vara med och bygga upp det Sverige som skulle vara tryggt för alla; sjuka, svaga, pensionärer inte att förglömma - INTE kunde få hjälp med elräkningar efter en historiskt svår vinter i det avseendet. VAD får denne mannen som tack för sitt slit? VAD får våra pensionärer för att de byggde upp det Sverige som alla nu levande hade glädje av under många år? Numera är där endast några få procent som kan gotta sig galna i överflödet, men det är på grund av att det snabbt dök upp svampar och började suga åt sig allt det bra, det som var menat för alla att få del av. Det svenska folkhemmet drabbades av "mögelsvampar" som äter upp allt det goda som ett tag existerade.

Vad hände med mannen då? Ja, inte gick socialen in och betalade inte, de kunde inte disskutera enskilda fall men hänvisade till att det var många som hade det svårt efter vinterns elräkningar.
Mannen fick ett telefonsamtal från en okänd man på annan ort. Den okände mannen sade sig ha betalt in elräkningen åt honom, så elen skulle inte behöva stängas av. Han sade sig ha "så det räckte och blev över" så någon skuld skulle inte den drabbade mannen tänka på. Tänk dig! En totalt okänd man går in och betalar en räkning på över 10000, av vänlighet, medmänsklighet och förmodligen med glädje över att kunna hjälpa till. Det FINNS bra människor fortfarande. Som inte bara tänker på sig och sitt...

Men samhället... vad gjorde det?

Försäkringskassan - en kall instans

"Lär dig acceptera det du inte kan förändra, förändra det du kan, och lär dig förstå skillnaden"

Kanske det är det som allt handlar om; att jag ska lära mig acceptera det jag inte kan förändra, förändra det jag kan och eventuellt förstå skillnaden där emellan.
Men då det handlar om Försäkringskassan så undrar jag var gränserna går. VAD kan jag förändra och VAD kan jag inte göra något åt? För hur kan det komma sig att vi bara accepterar deras arbetsmetoder, deras regler och gränser? Vi får det inte direkt presenterat rakt i ansiktet. Nej, vi måste leka detektiver för att få veta något över huvud taget.
Tisdag ringde jag och frågade (med lånad telefon, då jag ju nu inte har någon att ringa på själv) när beslut om bostadstillägg tagits, Jag fick DÅ reda på att jag var tvungen att skicka in nya deklarationen eftersom det gått så lång tid från ansökan skickades in att det varit deklarationsdags efter det OCH att de skulle ha ett årsbesked från banken. VARFÖR, jag undrar bara varför har de inte kunnat höra av sig till mig om det då. Tänkte de vänta med mig tills köerna var slut? Den damen jag talade med sa att hon skulle skriva att så fort de papper de behövde kommit in så skulle beslut tas. Jag skickade dessa nya papper samma dag. På torsdag ringde jag för att kolla upp om det tagits beslut. Det fanns inget inskannat - men ring i morgon, fredag så kan vi ta beslut per telefon. Ringde återigen på fredagen, mitt på dagen. "Nej, det finns inget inscannat här inte" Men jag skickade ju in i tisdags, sa jag. Och igår sa ni att det msåte ha kommit in och att jag skulle ringa igen, så det gjorde jag. "Nå men det finns inget att ta beslut på här. Det kan dröja flera dagar ibland. Vi har tiotusentals inscanningar varje dag"
Så - vad GÖR man? Ja, jag säger tack ändå då och lägger på den telefon som jag har haft turen att få låna 3 gånger den veckan. Saken är ju den att jag tillhör en liten grupp människor som inte "existerar". Sjukpensionär i sådan ålder att jag har barn boende hos mig under 18 år fortfarande, ensamstående- alltså ensam om inkomst- handikappad på det viset att jag inte kan gå långt, inte kan bära tungt (storhandla billigt) men heller inte har råd att ta buss. Fattig, utan någon som kan hjälpa till på något vis ekonomiskt eller annat. Jag har inkomst som inte räcker till, hälften av vad ni andra har som jobbar det minsta lilla eller är 2 med inkomst, och förväntas ändå fungera och vara nöjd med livet som det är.
JAG ÄR glad åt livet, gnäller aldrig (menar det finns de som aldrig slutar gnälla och som tydligen MÅSTE gnälla om ALLT), känner mig oerhört rik på kärlek och det som är viktigt i livet - ett val man själv gör faktiskt - jag ger av det jag har och får i överflöd av det som är viktigt och av DE som är viktiga. Kort sagt; jag älskar livet!
Men VARFÖR är det så att det är de som redan har det tuffast som alltid ska prövas som värst? Om och om igen.
Jag kan känna det att jag behöver inte en massa fina kläder och saker hemma (även om jag verkligen har nöd då det gäller kläder). Jag behöver absolut inte en massa resor till IKEA, utlandet eller på danser. MEN jag behöver klara mig, så det går runt. Jag behöver kunna åka bnussen och handla för flera dagar i taget=billigare. Jag behöver kunna betala mina skulder. Jag VILL kunna bjuda mina älskade nära och kära på mat någon gång ibland. Jag VILL, jag ÖNSKAR SÅ att någon gång kunna överraska någon med något.
Det finns inte tillstymmelse till möjlighet. INTE NU! Knappt då allt fungerar och jag får de pengar jag ska ha. Men just nu finns det inte pengar till mat. Tur att det är bara jag de närmsta 2 veckorna för jag kan kanske överleva på inget...
HUR kan det vara möjligt att en instans som ska finnas för att ge de behövande de bidrag de har rätt till, bara kan strunta i om man svälter eller inte (för det finns ju de som har inkomst på annat vis som också får vänta, kanske har en partner med inkomst, har halvtidstjänst osv. För dem är det inte lika svårt trots allt)? Verför finns ingen prioriteringsordning? VARFÖR är de så kalla på Försäkringskassan? VEM SOM HELST KAN DRABBAS AV KRONISK SJUKDOM. Man glömmer det ganska ofta inom politiken...

Ifrågasätt Försäkringskassan!

Idag är jag bara så ARG på att försäkringskassan får bete sig
precis hur som helst utan att något händer. Jag menar, om de inte
lyckas hålla det som utlovas, till exempel handläggningstider, så
inte sjutton bötfälls dem heller. Men då det vore åt andra hållet,
om försäkringskassan blev mottagare och vi de som ska betala - då
jädrans blir det krig och straff ganska omedelbart.

Ska det vara så?